Zelda's Wonderland: Resa

London

Mon, 18 Aug 2008 14:02:33 GMT

London
2008-08-14 - 2008-08-17

Vi bodde i en liten typisk engelsk lya, med minimala trappuppgångar och heltäckningsmattor precis överallt (även i trappuppgången). Fatta att vissa är så dumma att de t o m har heltäckningmatta i kök och badrum! Mja, det är inte lätt att vara smart minsann. Den brittiska standarden är inte särskilt imponerade med en kallvattenkran och en varmvattenkran i varsin ände av diskhon. Eller enkelglas i varenda fönster. För att inte tala om dessa otroligt mystiska lägenheter med massa halvplan överallt och alla möjligt skumma omöblerbara vinklar hit och dit. Charmigt i vissa fall, men inte särskilt praktiskt. Det är en gåta för mig hur de ens får in möblerna till de övre planet då trapporna inte är mer än en meter breda utan minsta svängrum. En stor del av Londons lyor ser faktiskt just så nedgångna och slitna som den vi befann oss i med slitna heltäckningsmattor, sprucket kakel, flagnande färg i taket och inga tapeter. Säga vad man vill om London, men nog är det lite speciellt.

Hur det än må vara med den engelska standarden så trivdes jag bra den där lyan. De två killarna hon delar lyan med var ute på vift så vi behövde inte trängas. I lyan hade de en läskig gasolspis och en ugn utan fönster. Och precis som i vår lya här hemma så låg där massor av slarvsladdar varstans eftersom uttagen i väggarna är så få. I Englans har man inga handtag på ytterdörrarna heller. Där finns bara en liten knopp i mitten av dörren som man ska hålla i när man smäller igen dörren så att den går i lås.

Vi lekte i en lekpark. Kryckan till höger =) Lighto och jag provade Kentucky fried chicken ;)

Det här var mitt tredje besök i London. Jag har många favoritsevärdigheter. Big Ben, Houses of parlamente och Tower Bridge är några av dem. Vi vandrade också runt Towern, gick längs med Themsen och tittade på det gigantiska Pariserhjul som finns där (the Eye of London). Vi besökte förståss min favoritaffär Disney Store, min favoritmarknad Camden Market samt mitt favoritmuseum Madame Tussauds vaxkabinett =) Överallt ser man röda dubbeldäckare, röda brevlådor och röda telefonkiosker. På asfalten finns de vita påminnelserna om vilket håll man ska titta åt innan man går över vägen. Look left. Look right.

I Camden tog vi också en liten båttur på en kanal där vi med en söt kvinna i långt blont hår som öppnade slussar talade om för oss vad vi såg medan vi åkte. Pirate Castle, London Zoo, tunnlar, broar, båtar och flotta hus. Kryckan tog oss även med runt bland bakgatorna till små pubar, kyrkor, parker och lekparker där vi strök omkring. Vi vandrade långt utefter Themsen och såg Shakesperas Globe, millenium bridge (wobbly bridge) och vi såg vattnet sjunka och stiga igen (ebb och flod). Träd var dekorerade i vita och blåa glödlampor. Så fint! Där fanns också folk utklädda till statyer som bara rörde sig för att tacka de som la slantar i burkarna.

Det som förbryllade mig mest i denna storstad var att jag inte såg en enda lolita. Jag menar, inte EN ENDA. Inte ens i Camden där man kan hitta några minimala butiker med lolitakläder. I Camden finns nämligen alla sorters människor. Framförallt gothare. Cybergothare flockas bl.a kring Cyberdog =)

Madame Tussaude

Jag såg mina favoritskådespelare Nicole Kidman och Johnny Depp =)

Nicole Kidman Lighto med Angelina Jolie

Shrek Keira Knightley

Movieum

Vi besökte också något som kallades Movieum. En utställning med massor av rekvisita från kända filmer.
Lighto var helt upp över öronen ^^ Det var bra för den här resan var tillägnad honom =)

Dräkter från Star Wars och Aliens

Vi åkte också karusell vid Themsen. Merry-go-round! <3 Min häst hette Linda ^^ Meow ^^

Å så gick vi till Chinatown och köpte massor av Pocky och Hello Kitty-karameller ^^ jag älskar Chinatown! De var uppe i varv nu när det är OS i Kina =) Några stenkast bort, förbi Picadilly Cirkus, närmare bestämt på Trafalgar Square så sände de OS på en gigantisk.. uhm... TV? På en asiatiskrestaurang/bar så drack vi te med en blomknopp i botten på glaset och vecklade ut sig. Det tycte jag var fint.

Och den sista dagen så besökte vi Hammersmith där vi picknickade vid Themsen med kakor, jordgubbar och dricka. Jag höll på att bryta ihop helt på mina långa naglar så på flygplatsen införskaffade jag mig några små nagelfilar, haha ^^

Eftersom vi glömde laddaren till mobilen (kameran) så blev de inte så mycket bilder. Det blev mest fotograferande den första dagen. Men vi tog några kort med min engångskamerna och Kryckan tog några kort med sin kamera som jag kanske får någon gång... Jag surade mest hela tiden för att jag inte har köpt den där förbaskade systemkameran än. VILL HA!

Vi shoppade inte så mycket eftersom vi inta hade mer utrymme än handbagaget att röra oss med. Faktiskt hade vi stora problem med att lyckas få plats med allt i väskorna på väg hem. Sist jag åkte hem från London var de inte hälften så kinkiga. Lighto blev av med en snöglob han köpte till mig i present. Bara för att den innehöll mer än 100 ml vätska. Men ärligt!? Vem spränger ett flygplan med en snöglob med Londonmotiv!? Nu börjar det väl gå lite väl till överdrift..... En snöglob kan man ju inte ens öppna... Ligho blev också av med en vaxtub. en var nästan tom, men de sa att den rymmer mer än 100 ml och så får man inte ta den med. Jag fattar inte. Nånting som är tomt men KAN innehålla mer än 100ml får man inta ta med sig? Varför? i kan ju knappasta fylla den med sprängmedel när vi passerat kontrollerna? Löjl.

Nåväl. Borta bra men hemma bäst heter det ju. Det var skönt att komma hem, för det tog oss en evighet med bussbyten hit och dit. När vi väl kom in till Västerås fick vi vänta i 1½ timme till bussen hem till oss. Vi hade så tråkigt så vi började gå hemåt och kom ända bort till Billsta/Rönnby innan Bussen hann ikapp oss och plockade upp oss. Det var mysigt fast det regnade. Lägenheten kändes enormt stor när vi kom hem. Jag har saknat min lolitagraderob under hela resan. *kramar alla kläder*

Turkiet

Mon, 09 Jun 2008 13:41:19 GMT

Istanbul
2008-06-02 till 2008-06-07

Jag åkte till Turkiet därför att min pojkvän fick en inbjudan till sin brors bröllop. Så vi packade våra väskor, mötte upp brödernas familj och gav Lighto sin första flygtur i sitt 21-åriga liv.

Det blev bråk redan innan vi hann gå ombort på flyget. Det var inte helt oväntat. Brudgumen och Lighto råkade i luven på varandra direkt. Bröder är förståss bröder och den äldre broden ska förståss hävda sig därför att han är äldst. Jag höll igen truten för att inte komma på fel fot med en hel familj redan första timmen. Även om jag tyckte ett och annat om den oförskämda slyngeln till storebrorsa. Han borde föregå med gott exempel istället för att trycka ner lillebror så fort chansen ges. Ruttet och omoget av en kille på 23 som snart skulle gifta sig. Jag tyckte det var helt okej att Lighto blev arg och sa det till honom.

Det fortsatte ungefär lika bra sen också.... (fast flygresan gick bra)

Först kom vår väska bort och det blev en del oroligheter. Jag suckade mest, efterom jag inte hade en alltför sund inställning till Turkiet över huvud taget. Som tur var kom väskan fram till slut och vi möttes på flygplatsen av den lilla fästmön med mor och bror. Vår lilla minibuss körde som en galning genom Istanbul. på fri-fart-motorvägen mellan filerna stod små barn och sålde vatten, rosor och bröd om vartannat, inte minsta rädda för trafiken. Rakt ut i gatan rusade folk ut från ingenstans och vår buss bromsade snabbt. De är indeed skickliga förare i en gigantisk färglös stad.

Jag var varken exalterad eller ledsen. Jag satt bara där och skrattade i min egen suckande melankoli. Skrattade åt eländet att allt verkade på pricken så som jag föreställt mig. Föreställde mig att väskan kom bort och att vi kört över en person som sprungit mitt ut i gatan. Det hade inte gjort någon skillnad alls, för allt vara precis så skrattretande likt det jag förställt mig.

Vi kom fram till vår lilla förfallna lägenhet med stenhårda sängar, snöre till toan och en gasoltank att värma upp duschvattnet med. En helt annan värld. Där bodde vi sex personer på kanske 50 kvadrat. Tre bröder 17, 21 och 23 år gamla, två föräldrar och så jag. Ni anar inte hur misfit jag kände mig. Om jag inte hade haft Lighto vid min sida under hela tiden så hade jag fullkomligt brutit ihop. Så vi satt där på vår säng med stängd dörr och tänkte på vad Cartman skulle ha sagt. Å så skrattade jag så ögonen vattnades. Lightos djupa kval över att ha tvingat med mig på en resa jag egentligen inte ville åka på hördes i andetagen när vi somnade. Men, man ska inte gråta över spilld mjölk som det heter, man måste ge saker an chans. Det enda man kan göra är att skratt åt det.

Nästa dag ägnades åt att behärska trafiken, lära sig läsa av galna hastigheter och osynliga övergångsställen. Sicksacka mellan bilarna och undvika att bli påkörd. Det är lustigt, för när jag först kom till Islanbul så sa jag "jag kommer dö" när jag upptäckte turkarnas trafikvanor, men efter några dagar så var vi inte alls rädda för de livsfarliga metallfarorna som susade fram och vi korsade vägarna lika världsvant som vilken turk som helst. Vi besökte också själva stan och den lilla basaren. Sakerna var så billiga att jag över hur mycket man fick för pengarna. Eftersom folk lurat i mig att man måste pruta så var jag minst sagt chockad. Att pruta på något som redan är näst instill gratis är ren och skär synd och skam. Om de får några kronor extra så kan jag bjuda på det. En liten elefant jag köpte kostade inte mer än 1 Lire (5 SEK).

Jag vande mig fantastisk fort med alla människor och all trängsel. Lighto och jag tog tog oss fram mestadels själv och kommunicerade med turkar på alla möjliga språk. Oftast kroppspråk. Vissa pratade lite engelska, andra kunde lite tyska. Själv kämpade jag hårt för att lämna japanskan utanför, men det var sannerligen inte lätt. Men alla var de väldigt trevliga och tillmötesgående. Uppfattningen jag hade om att turkar kunde vara oförskämda och lura av en pengar visade sig vara helt felaktig. Tvärtom, de som kunde prata engelska stod gärna och pratade glatt med oss ett bra tag. Det gillade jag, för möten med riktiga människor berättar så mycket mer om dem än vad återberättade historier och guideböcker gör. På så sätt kom det sig att jag blev lite förälskad i denna grådaskiga avgasrökiga stad där nästan 12 miljoner människor trängdes.

Jag upptäckte också att alla turkar var väldigt propert klädda. Jag såg bara en handfull personer med kjol. Båda män och kvinnor bar byxor. Knappt några hade slöja. Vissa hade enklare slöjor eller schaletter på huvudet, men de var inte särskilt hårt surrade och flertalet av dem blottade sitt hår. Även där fanns kanske endast en handfull kvinnor helt klädda i svarta omslutande tyger där det bara fanns ett litet hål för ögon och en stor krokiga näsa. Där fanns inga lättklädda billiga kvinnor med korta klänningar som lätt skulle kunna förväxlas med ett linne. Inga skandalösa urringningar, raffiga strumpbyxor eller blottade skudror. Tvärtom. Det är vackert att vara påklädd. Jag önskar att folk här också kunde fatta det.

Min damer och herrar. Turkarna slog hål på mina fördomar på direkten. För det älskar jag dem.

Det var över 25 grader, men de tycktes inte lida. Jag hade benen bara varje dag och skämdes aningen över att vara så lättklädd. Å andra sidan fanns där inga stirrande blickar alls som slickade mina anklar och letade sig uppåt. Inte en enda. Det fick mig att känna mig trygg. Istanbulborna är inte alls några smutsiga våltäktmän som lurar på sitt byte.

Lighto retade sig på att de förföljde oss i affärerna och att de ständigt stod precis bredvid och bevakade vårar rörelser, men jag insåg fort att det inte berodde på våra blå ögon eller stöldrisker. Tvärtom. Det är av ren artighet de vill finnas tillhand för sin kunder. Närhelst vi undrade något så fanns de där. Närhelst vi tittade förundrande på en sak vi inte förstod oss på kom en hjälpsam expedit fram för att vrida upp nyckeln på en dold baksida, visa fler storlekar av fickur, eller öppna upp en ihoprullad boll som helt plötsligt blev till en teddybjörn. Det var beundransvärt att se alla bemannade minimala affärer, fik och restauranger. Alltid människor till hands, överallt.

Det var skönt att känna att en sådan stor stad och alla invårare ändå var så enkla att handskas med. Det var skönt att inte känna rädsla inför nya platser. Att våga prova på nya saker, nya maträtter, nya ställen, varje dag. Vi gick inte till samma restaurang två gånger och vi försökte att inte äta samma mat två gånger. Nog för att de älskar kebab i turkiet, men det finns ju faktiskt många olika sätt att äta kebap på också och de serveras med olika saker. Ibland med bröd och strips, ibland med cous cous och sallad. och i det stora hela så lyckades vi variera oss hela veckan ut med kebab, grillspett, kyckling och en och annan gryta (och till det strips, cous cous eller ris). Jag har aldrig varit förtjust i varma grönsaker, kryddad mat eller rå lök, men det skrämde mig inte det minsta och jag åt med stor aptit och tyckte att det smakade helt fantastiskt. Det var en underbart fin känsla. Flera ställen serverade oss lite gratis mat för att de var så glada att vi besökte dem. Vi fick gratis te eller rentav turkiska pizzor som huset bjöd på. Och alla hade de små fin fat till precis allting.

Senare kom vi att inse att vi haft väldig tur. Vår vistelse höll sig huvudsakligen på den asiatiska sidan. Gränsen mellan Europa och Asien går rakt igenom istanbul och man kan tro att det gör detsamma, men så är det inte. På den europeriska sidan är saker dyrare och mer turistanpassade. Vi åkte dit en dag för att se efter och vi gillade inte alls vad vi såg. Gigantiska turisttråk med oförskämda försäljare med orimligt höga priser som bara är ute efter att få turiserna att betala. Det är det turkiet de flesta som åker dit får se. Men vi besökte Istanbuls baksida. Vi pratade med lokalbefolkning, besökte turkarnas egen basaar (därav de låga priserna) och handlade i porslinsaffärer som inte alls riktat sitt sortiment till turister utan till dem själva. Det var en obeskrivligt viktig upptäckt och det var först så vi insåg var alla fördomar kom ifrån... Alla turister hamnar förståss mitt i det allra vidrigaste turistgyttret. Vi köpte sådana teglas som turkarna själva dricker sitt te ur, inte några neonfärgade glas som ser ut att komma direkt från Indiska. Vi fick smaka på te som turkarna själva dricker istället för det där "turkiska äppelteet" som de lurar i turisterna att det är så turkiskt (vilket det inte är, det finns inte att köpa någonstans bland de lokala affärerna och det serveras inte på något fik eller någon restaurang). Faktum är att på den asiatiska sidan finns det inte ens brevlådor att posta vykort. Det gjorde mig ingenting. Det fanns ett lokalt postkontor, men de hade stängt.

Under vår vistelse hann vi också besöka en riktig moské. Den blå moskén som är ett av de mest kände verken av osmanisk kultur. Vi fick ta av oss skorna och bära dem i små plastpåsar (som fruktpåsarna på ica). Jag trodde vi skulle behöva skyla håret, men det behövde vi inte. Men jag var tvungen att täcka över den synliga hud min kofta och mitt halsband ännu blottade. Jag fick en blå schal. Min fötter sjönk ner i den mest underbara, gigantiska, röda heltäckningsmatta. Så underbart mysigt att gå i strumplästen <3 En stund senare besökte vi en närliggande byggnad som heter Hagia Sofia. Jag gillade den ännu mer. Den byggdes från början som en ortodox kyrka men omvandlades senare till moské. Idag är den ingetdera. Bara sevärdighet. Jag fann det fantastiskt att man fortfarande kunde hitta mosaikbilder på tak och väggar föreställande kristna figurer så som Maria och Jesus.

En vecka gick fort. Den 6:e juni, på sveriges nationaldag så stundade bröllop. Det var minimalt och i enklaste laget och vi undrade varför det var så extremt viktigt för dem att vi var tvungna att åka hela vägen från sverige för en cermoni som tog 10 minuter där ingen satt plikttroget och lyssnade utan alla gick omkring och fotograferade. Smile and wave, boys. Hela cermonin var egentligen bara massa papper och underskrifter. Det pratade ytterst lite, men obegriplig turkiska och vi uppfattade de svenska namnen på brudgumen och hans föräldrar, men det var också det enda. Vi föreställde oss att det inte var så olikt ett svenskt bröllop och att de sa något i samma stil som "tager du blablabla, denna blablabla till att bli..." osv. och sen sista meningen antog vi var mostvarigheten "I now pronounce you husband and wife". Vi om fram till att vi bara har sett bröllop på film, därav engelskan.

Ja, mer spännande än så blev det inte. Men det var okej. Vi fick en fin turkietresa iaf. Jag var så oförskämt nöjd över att inte blivit sjuk, illamående eller dålig i magen på minsta lilla vis. Men jag åt iof inte heller alltförmycket sallad som såg misstänksamt sköljt i dricksvatten eller så. Lightos mamma blev sjuk och Lighto och hans lillbror kämpade mot trilskande förkyldningar. Tja, men jag är ju immun mot det mesta. Om jag blir sjuk så blir jag sjuk sist och frisknar till först. Lighto är himla seg när det gäller tillfrisknande.... Ha! Men jag provande på en annan frän sak! jag såg att vissa istanbulbor gick och plockade små vita saker från träden, så jag tänkte att om de kan äta dem borde ju jag också kunna det. Lighto ville inte alls äta. Men jag brydde mig inte så mycket, Det smakade himelskt! Saker som smakar så bra MÅSTE vara bra =) De såg ut som en korsning mellan hallon och vindruvor eller nått men smakade sötare än hjortron. Små små frön som hallon (fast de var vita) och innanför varje frö eller "köttknöl", haha) hans ett mjukt litet frö. Formen på frukten var dock aningen pyramidformade eller som små korvar. Väldigt, väldigt söta i smaken! så goda!

Vi tog också några turer med båt på den flod som delar Istabul i en asiatisk halva och en europerisk halva. Vi korsade denna flod med minibuss redan första dagen så jag kan faktiskt skryta lite med att ha varit i två världsdelar samtidigt. Haha!

Island!

Sat, 29 Apr 2006 17:23:54 GMT

skrivet den 6 mars 2006, publicerat den 7 mars 2006

Hemkommen från Islandsresan. En resa ovan moln för första gången i mitt nittonåriga liv. Du höjer kanske frågande på ögonbrynen, ja det är ju inte så vanligt att en nittonåring aldrig har flugit i hela sitt liv, men nu har jag ändrat på det =)

Att resa ovan moln är underbart. Jag som är så sjukt glad i höga höjder kan ju knappast må bättre. Sikten var perfekt. Vi lämnade ett snöigt Uppsala på väg mot Keflavik. En solig resa. Fluffig moln. Jag kan helt enkelt inte begripa att man inte kan stå på molnen! De ser ju så ulliga och kompakta ut! Kunde inte hejda ett gapskratt vid den underbara starten. Jag har full förståelse om alla tyckte att jag var knäpp.

Vi landade i Keflavik. Där fanns ett börjt torn i glas. Enda färgen på mils avstånd i princip. Curre hade lurat i mig att det skulle finnas massor av snö på Island så här års även om mitt förnuft sa mig att det inte borde vara det. Mitt förnuft hade rätt, tyvärr hade jag lyssnat för mycket på Curre och blev alltså jätteförvånad när jag såg det bruna och steniga landskapet som sträckte sig mil efter mil utan så mycket som ett enda träd.

Verkligen ett annorlunda landskap. Till en början tyckte jag att det var otroligt kargt och tråkigt. Stelt, fula färger, hårt och knöligt. Värdelöst i princip. Men ju mer dagen framskred som kom jag faktiskt att gilla Island mer och mer.



Vi åkte buss till den blå lagunen. En varmvattenkälla som sägs vara rena hälsokuren med sitt blåa svavelstinkande vatten. Självklart nämns inte svavellukten i de trevliga resebroschyrerna, och jag rynkade på näsan och undrade åter igen om det här med Island verkligen var en så bra idé.

Den blå lagunen var ca 40 grader. Det varierade lite medan man plaskade runt. Vattnat smakade salt. Ute var det ca fem minusgrader - det var det under hela vår Islandsvistelse. Folk smorde in sig i vitt klet i ansiktet. Inte undra på att vattnet är grumligt, tänkte jag retsamt och letade vidare efter de extremt varma punkterna i källan. Det dröjde inte länge förrän tveksamhet nummer tre i tur och ordning uppkom.

Vi hade blivit lovade varin drink där i den blå lagunen. Vi såg en snubbe plocka fram drinkar, och gick dit för att hämta dem. Till Curres och Ann-Stins stora besvikelse (jag brydde mig inte nämnvärt om drinkarna, men jag tyckte det var taskigt ändå) så avvisade gubben oss med argumentet att vi hade fel färg på bandet runt våra handleder. Vi var försedda med blåa band som vi fick när vi visade upp våra biljetter, men han påstod att man skulle ha gula band för att få en drink.

Väl uppe ur vattnet fick jag mig en otrevlig överraskning: mitt hår. Var ungefär lika lätt att bosta som när det är nyblonderat och fuktigt. Ytterst dålig kombination. Faktum var att det kändes helt förstört, och då menar jag helt. Det hjälpte inte att tvätta det. Jag förbannade den där hälsolagunen aningen och gömde håret under min mössa, men filosofin :det löser sig, jag tar det sen.

Curre kunde dock inte glömma bort drinken och påpekade det för personalen. De lovade att vi genast skulle få drinkarna, även om vi nu var ombytta och klara, på torra land. Så vi satte oss att vänta i cafeterian. Inga drinkar kom, Curre kände sig snuvad.

Bussen tog oss vidare till Reykjavik. Eric och jag diskuterade namnet Reyjkjavik. Jag började på någon teori om att reyk skulle betyda rök, alltså rökarnas vik. Det visade sig faktiskt senare att jag hade helt rätt. Och nog är det ett rökigt land. Det ryker lite varstans i backen =S

När vi kom till Keflavik var det mörkt. Vi var de sista att kliva av bussen utanför Hotel Plaza - mitt i Reykjavik. Ett stenkast därifrån låg Café Reykjavik och utanför den byggnaden fanns också Reykjaviks mittpunkt utmärkt som ett nav i trottoaren. Varenda islänning känner till Café Reykjavik, och vi var bokade för middag på kvällskvisten. Fiskbuffé. Islänningarna äter knappt något annat än fisk. De har ju visserligen gott om det, så det är ju inte så konstigt. Snubben som välkomnade oss uttalade "Thärnström" lite väl misstänkssamt bra, och det visade sig snart att han faktiskt kunde svenska, ha! Till min stora besvikelse var det otrligt många islänningar som kunde prata lite knaggling svenska, vilket också bidrog till att Curres första fråga vid varje nytt möte blev "pratar du svenska?". Deprimerande enligt min åsikt.

Ännu mer deprimerande när tjejen bakom disken på hotellet inte kunde svenska, för då blev Curre tvungen att knarra fram på sin dåliga engelska. Jag svarade såklart lätt på det hon sa, problemet var bara att när jag sedan vände mig till Curre och fortsatte prata, utan att byta språk,så att hon också skulle förstå vad jag sa, så spärrade han upp ögonen och såg ut som ett katastrofalt frågetecken. Jag blev tvungen att sucka aningen och byta språk igen. Tyckte alla dessa språkbyten var irriterande. Jag hade föredragit att isländarna inte försökte prata så dålig svenska med oss, för det blir så mycket lättare om alla pratar engelska, för det är ju alla ganska bra på. Hrm, utom den äldre generationen då. Dessutom var man ju aldrig beredd på vilket språk någon pratade när man ställde en fråga så man var alltid tvungen att tänka lite vad det var personen egentligen sa.

Det var isländska, danska, norska, svenska och engelska i ett enda virrvarr. När vi kom hem och jag upptäckte att öronen inte var riktigt inställda på ren svenska och att jag först tyckte "men gud vilket fult pråk, vad är det för något? för att sedan upptäckta att der var svenskar, Kul att lyssna på svenska utan att förstå orden och konstatera hur otroligt fult det faktiskt låter.

Nåväl. Det blev sen kväll. Vi såg en häftig isbar inne på Café Reykjavik, även om vi aldrig besökte den. Vi drog oss tillbaka till våra hotellrum och tvärslocknade - åtminstone jag. På morgonen klagade Curre och Ann-Stin över Reyjkaviks vilda nattliv. (förresten så verkader de älska att slå sönder flaskor för hela stan är en enda splittergata och sopbilarna är upp vråltidigt och sopar upp allt) Jag och Eric hade inte bytt oss så mycket om det. Jo, jag hade vaknat två gånger under natten, så jag hade hört det, men orka bry sig. Det var bara att somna om. Vad kan man förvänta sig när man bor mitt i stan egentligen?

Klockan åtta på lördag morgon var det frukost på hotellets källarvåning. En otrevlig overraskning mötte oss sedan vid nio - igen. Jag lät mig dock inte slås ner allt för lätt. Jag hade så svårt för att bestämma mig för om jag tyckte om Island eller inte. Så jag samlade in alla intryck - både positiva och negativa.

Vi väntade på vår superjeep. En jeep som aldrig kom eftersom det hade blivit fel i bokningen någonstans, men de skickade en kille direkt när tjejen på hotellet ringde. Han pratade ganska bra svenska och det han inte kunde fyllde han i med engelska ord så han var lätt att förstå. Geir hette han. Ganska ung, Strax över trettio skulle jag gissa. Jäkligt kunnig om allt möjligt. Hans syster var tydligen lärare i guidning och hans pappa jobbade märkligt nog i Uppsala just nu och hade ett brinnande intresse för vikingar och sån historia. Inte konstigt att Geir kunde så mycket!

Det skrattretande var väl att Curre också verkade tycka att den här killen var en väldigt bra kille. Och han smörade ju inte lite =P Frågade "du har möjligtvis inget för dig ikväll?" Det hade Geir, hans polare fyllde år så det skulle bli party. Han fick inte veta att han hade blivit bjuden till Perlan på middag med oss annars. Kanske lika bra. Jag hade en aning om att Geir var lika glad i minst-tre-gafflar-minst-tre-knivar-borsskicket som jag är. Ann-Stin skrattade när hon såg min min. Jag har visserligen lärt mig av titianic-filmen som typ 10-åring att man börjar utifrån och arbetar sig inåt, men i det här fallet blev jag faktiskt inte klokare för det. Så kanske var det lika bra för Geir att han slapp det där. Tur för honom ^^ Jag måste säga att jag är avis. Dyr mat i all ära, men det är faktiskt trevligare om det går att äta dessutom. Ett märksligt fenomen de där med att dyr mat är läskig mat. Det ser bara exklusivt ut men man bli knappt ens mätt =S

Nog om maten. Jag ska berätta lite för er om Perlan. Perlan är en restaurang som är byggd ovanpå stora tankar med varmvatten (vi trodde det var oljetankar först, men Geir rättade oss) Den här restaurangen ligger med sitt plana golv mitt på alla dessa tankar. Taket är i sin tur formad som en enorm kupol över hela restaurangen. Perlan är väldigt högt benägen (den ligger på en av de sju kullarn som Reykjavik - liksom Rom, är byggd på.) Men för att göra det hela ännu mer spännande, förutom utsiken och det kupolformade glastaket med små lamor som stjärnor så ska här tilläggas att Perlan roterar! Vilket är jävligt coolt! Så inte nog med att utsikten gör att du ser hela stan, du får dessutom ser mycket mer än begreppet "hela stan" Det sägs att det tar två timmar för restaurangen att fullbora ett varv. Vi kom väl ungefär ett och ett halvt varv så det kan nog stämma. Enorm utsikt, man ser ju precis allt eftersom allt vrider sig! Helst sjukt att kyparna kan hitta borden eftersom centrum (typ köket och hissarna) står still. Till en början ( när restaurangen öppnades för x antal år sedan, så rotarade Perlan ett varv på en timme men folket som satt där blev så yra så det blev tvungena att sänka rotationshastigheten =P Så coolt!



Men vänta nu! Jag som för en gångs skull skulle berätta i kronologisk ordning! Jag måste ju berätta om Jeepturen innan jag kan berätta att vi på lördags kväll var ute och åt!

Okej, vi backar tillbaka klockan lite. Ni minns att jeepen var försenad. Det första Geir gjorde var att ta med oss upp på en kulle strax utanför Reykjavik. Underbar utsikt! Ascoolt att åka superjeep i den där dyngbranta terrängen! Det kändes som vi skulle välta bakåt ibland så bant det var! Men för Geir var det en baggis det var det även för jeepen. Sen åkte vi vidare till ett ställe där de hade gjort några sorts ångkaftverk typ.  Tryck i backen som genom borrhål bara spydde ut ånga! Sen fotsatte vi åt sydost. Väg 1. Smart namn =) (den vägen går runt hela Island förresten). Jag reagerade starkt över propagandan längst den vägen. Två totaldemolerade bilar visades upp där och där stod en skylt "du har väl bälte på dig?" fast på isländska då förståss (det förstod jag faktiskt!) Och sedan var det också ett stort svart kors på skylten. I mitten av korset stod en stor vit fyra. Som Geir rättade och sa att det borde vara det femma. De räknar alltså antalet dödsoffer i bilolyckor! Läskig propaganda! (dagen efter var de ändrat tillen femma förresten)

Vi åkte vidare till en vulkan.. jäklar nu minns jag inte vad den hette! Den var inte aktiv iaf. Längst ner var det is. Skaaaplig akustik. Det var folk där ner som drömde en stor sten i isen så den sprack, man hörde ljudet vandra mellan väggarna jättelänge! Jag tog med en sten därifrån. (Annah tog med stenar från alla platser vi besökte)

Sen åkte vi till Gullfoss. Det är ett enormt vattenfall! Allt var is efterson ångan från vattenfallet blåste överallt! Fett lager is på grus, grässtrån, staket, räcken, allt! Enormt! Kanske inte en kameras dröm med tanke på vattnet, men jag tror att Curre fick några bilder iaf.

Sen åt vi lunch vid Gullfoss. Det ligger en restaurang där. Vi fick isländsk köttsoppa och en rejäl sallad. Mumma! Jag som typ bara äter mormors holländska kött och grönskassoppa som hon gör själv! (åt iofs köttsoppa i skolan när jag var liten)   Men det var kul! och gott! De hade fantastiska fotografier på norrsken där uppe! Till min stora besvikelse fick vi inte se något sådant fenomen live.

Sen åkte vi till Geysir. Ni vet sånna där fontäner som sprutar ut ur backen lite då och då. Häftigt! Puttrade lite var stans i backen där! Hur coolt som helst!



Efter det åkte vi till Tingvalla. Verkligen vackert. Under hela dagen kom jag att bli helt kär i det isländska landskapet. Trots att de inte har några träd! På sina ställen fanns det så kallde isländsk skog, men den blir ju inte mer än en meter hög, så Geir sa till oss "vet ni vad ni gör om ni går vilse i en isländsk skog?". Vi:"nää". Han:" ni reser på er". Och alla garvade ^^ Han berättade dessutom att Härskarringen-böckerna var väldigt inspirerade av Island. Tolkien var väldigt förtjust i Island och Peter Jackson var faktiskt upp till Island och funderade på om de skulle spela in en scen där när de klättrar i bergen. Det hade varit perfekt! Men det hade blivit så mycket dyrare så de struntade i det. Verkligen synd för det ser verkligen ut som i filmen många gånger! Perfekt! Geir berättade också att många av namnen i böckerna är isländska och språket som Tolkien diktade upp är väldigt likt isländskan (de förstår alltså vad de säger på ett ungefär) och meningen "jag älskar dig" är nästa exakt samma på isländska som när de säger det i filmen! Hur coolt som helst! Kunde dock inte låta bli att muttra lite över Adam som en gång i tiden lurade i mig att allt var påhittat och fantasi helt ur Tolkiens egen hjärna, men nehejdå, han har snott hur mycket om helst, och han har själv erkänt det så det är ingen hemlighet heller! Eric och jag så förresten ett hus som hette Gimli! Haha! Råcoolt! Det hade tak som kinesiska muren! Ni vet upp, ner, upp ner (minns ej vad det heter)

Men nu var det Tingvalla jag skulle berätta om ju! Det var det första demokratiska rådet i världen faktiskt! Som var helt demokratiskt iaf. Svincoolt! Och där möttes kontinentplattorna och bildade något som kallas ingenmansland. Hur ballt som helst. Värsta klippväggen! Jag om att tänka väldigt mycke på Australien på ditvägen när buskar i röda toner kantade vägen och gav en underbar kontrast mot asfalten. Och när man stod med ryggen mot klippväggen så hade man en fantastiskt utsikt. Dessutom så fanns där en sjö med typ världens klarast vatten. Folk hade kastat i hur mycket mynt som helst, och fast det kanske var sju meter ner till botten när vi stod på bron så såg man vatenda glittrande mynt i solskenet! Så häftigt! Eric och jag bidrog självklart med varsin svensk krona ^^



Sen åkte vi hem. Vet inte om jag sa det, men turen kallad för den gyllene cirkeln eller the golden circle. Väl hemma så frågade vi Geir om turer i Reykjavik och han sa att han gärna ställde upp som chaufför och guide dagen därpå, så så blev det bestämt. Sen gick Ann-Stin, Annah och jag till en übermysik bokhandel och efter det gjorde vi oss iordning för Perlan!

Dagen därpå var en söndag. Ingenting hade stört min nattsömn men Curre och Ann-Stin klagade fortfarande (även om det inte kan ha varit hälften så livligt som natten innan) Curre var dock lycklig över sin extra pillow som han hade bett om efter lite ordhjälp av mig och Eric, eftersom Curre inte visste vad kudde hette på engelska. Den extrakudden hade tjänstgjort som ljuddämpare och gömt hans huvud under mjuk massa för att stänga ute ljuden (ska tilläggas att natten innan hade han stoppat toalettpapper i öronen=P)

På söndag morgon blev det frukost och dessutom det äventyret som Annah hade längtat sig sjuk till: hästridningen. Och jajemän, hela familjen Thärnstöm och jag kom upp på varsin islandshäst. vissa med större möda än andra =P Min häst hette Meiri-Myri. Curres häst hette Prins Valiant. De andra har jag inte koll på =P

Ridturen var ganska shysst. Tyckte inte att instruktören lärde oss så mycket, det mesta lärde vi oss själva. Geir hade också berättat en del på vi hade lite underlag. Annah här ju faktiskt den enda som kan rida. Jag fick ont i baken redan efter fem minuter. Sadlarna var inte särskilt sköna. Så ni kan ju gissa vem som känner sig aningen skinnflådd såhär idag >_< En och en halv timma ungedär. Det räckte gott och väl! Det var coolt att tölta, jag har aldrig ridit islandshäst förut, de är verkligen speciella! Lite tråligt bara att man var så koncentrerad på hästens steg att man liksom glömde att se sig omkring i naturen. Jag tog mig bara tid ibland att skåda in bergen och det blåa vattnet som en rejäl kontrast mot den bruna marken. Vi såg två svanar. Verkar finnas gott om svan i Reykjavik för det fanns svanar inne i stan också. Uppsala kan bara skryta med två styckna i Svandammen ju! Inte mycket att komma med! =P

Nåväl. Eldhestar i all ära men jag tyckte det var ganska skönt att kliva av och åka tillbaka till hotellet och sedan ge sig ut på jakt efter lämpligt ställe att käka lunch på. Goda hamburgare hittade vi på någon gammal sunkig amerika-look-a-like-bar. Hehe. Mumma! I högtalarna spelades Air - playground love. Så klockrent ;) Efter det så ringde vi Geir som kom och plockade upp oss, sen åkte vi stan runt och fick se en mass coola hus. Jag blev helt kär i ett hus bland rikemanspensionärerna! Ett hus i asiatisk stil, svincoolt! (har tyvärr inget kort på det bedårande huset=()

Sen senare på eftermiddagen så åt vi middag på... ja.. jag minns faktiskt inte vad det stället hette, men det var jäääkligt mysigt iaf! Två killar sniffade något. Jag undrar fortfarande vad. det var inte vitt som mjöl utan liknade mer peppar. Ann-Stin sa visserigen att islänska ungdomar knarkar och super så in i helsike, men att sitta och knarka på en restaurang lät lite långsökt, men vad vet jag? Jättemysigt var det iaf! Och köttätare som jag är så åt jag entrecote, som lite variation från gårdagens lammfilé på Perlan =) Utsökt!

Ja, vad har jag mer att berätta? Vi la oss tidigt eftersom vi skulle upp klockan fyra för att hinna med planet. Jag vaknade av mig sjäkv 03:20 så jag gick upp och packade och grejande. Längade lite efter en dusch men drog mig för det isländska svavelluktande varmvattnet.

En helt underbar helg må jag säga! Den började ju inte så imponerande, men vid jeepturen så vände det! =) Jag lägger in lite kort här i fotoalbumet. Det är änn så länge bara lite dåliga kort från min mobil. Inte de bästa ljusförhållandena och många av korten är tagena i rörelse genom en bilruta. Hrm, nej, min mobilkamera är inte alls så bra. Men håll till godo tills jag lägger beslag på familjen Thärnströms kamera och lägger in de bilderna här!

En sak till=) Ni borde åka dit någon gång. Om då bara en enda gång i livet, för det är verkligen helt unikt! Så häftigt! Alla berg, glaciärer, Heckla, stelnad magma, slätterna, vattenfallen. Ja allt! och Reykjavik är en otroligt vacker stad med massor av vackra hus! Reykjavik är arkitekternas stad! Där behövs alltid arkitekter och entreprenörer, det är nog därför de har så mycket cool hus! Vem vet, kanske Eric och jag åker dit någon gång i framtiden och jobbar lite =)